Jag tror att de flesta individer har något/några system som de vill hålla eller följa i sina liv. Det kan gälla vad som helst, i vilken ordning kärlen ska diskas, hur t-skjortorna skall vikas eller hur bokhyllan ska organiseras, ja ni fattar vad jag menar.

Nu menar jag verkligen inte att göra någon med OCD eller motsvarande till åtlöje, jag försöker inte heller förminska hur svårt det kan vara att ha OCD (eller motsvarande), utan jag vill mest bara peka ut mig själv, okej?!

Jag är en person som har ett system för det mesta, och då menar jag verkligen det mesta. Mina skor ska vara i en viss ordning i skohyllan, jag har ett system för hur varorna ska vara i kylskåpet, jag bäddar sängen (när jag väl får för mig att bädda den) på ett visst vis varenda gågn, mina filmer står i en specifik ordning och samma gäller mina böcker, jag har klädskåpet organiserat och pyssellådorna kategoriserade, kryddhyllan har en viss ordning och så även skafferihyllan. Jag diskar saker i en viss ordning och tvätten  hängs upp på ett specifikt vis. Apparna i telefonen och surfplattan är i ordnat enligt ett mönster och till och med mattfransarna skall vara på ett visst vis. Kalendern är färgkodad, pennorna organiserade och pappren sorterade. Skrivbordslådan är uppdelad och naturligtvis uppordnad enligt mitt eget system. Jag har sakerna på ett visst sätt i väskan och hemnyckeln skall alltid i samma rockficka. Bara för att nämna några grejer..

Förstås förväntar jag mig inte att andra ska upprätthålla mina system när de hälsar på mig, men det hindrar inte mig från att bli otroligt irriterad om nån gräver gropar i mitt smörpaket när jag själv vill ha det så slätt och jämnt som möjligt eller att jag vill skrika av frustration om någon vill hjälpa till med ett pysselprojekt men inte gör det som jag har tänkt. Klart att jag kan kompromissa om jag är med i exempelvis ett grupparbete och jag tror och hoppas att jag kan ta hänsyn till att alla inte tänker som jag, men jag kan inte låta bli att bli nästan arg om någon som är hos mig, eller lånar något av mig, inte ens tänker tanken på att jag vill eller brukar ha det på ett annat vis.

Ett exempel: Jag och min syster äter morgonmål hemma hos mig. Vi vill ha både ost och gurka på våra smörgåsar. Jag avskyr när folk använder en, på ost, använd osthyvel för att hyvla gurka. Jag vill inte “blanda” på det viset! Jag använder i sådana fall en osthyvel till osten och en till gurkan, inte en och samma hyvel till båda. (Nu är det här ett väldigt påhittat exempel eftersom båda mina systrar har fattat hur jag är skruvad) Jag skiter i om du vill använda en osthyvel eller kniv till gurkan men använd inte samma som du har använt till något annat! Vill du dock skära gurka och paprika med samma kniv så är det fritt fram för mig.

Jag inser ju att ingen annan än jag själv kan håll reda på alla mina system och idéer om hur saker och ting skall vara och det förväntar jag mig inte heller. Jag kan inte heller föreställa mig hur jobbigt det faktiskt skulle vara med tvångstankar en helt enkelt måste utföra. Nu blir jag ju på sin höjd lite arg och irriterad men min resterande dag kretsar inte kring hur det gick eller inte gick.

Jag älskar att sortera papper och att så hitta på fungerande system för lådor/hyllor/kök etc. Min ena syster brukar skoja om att hon borde anställa mig för att organisera upp hennes liv. And seriously, I could imagine myself as a professional organiserare! Drömmen är ju att få ordna upp ALLT hemma hos någon, alltså inte städa utan organisera och sortera och hela faderullan!

Nu blev det här ett väldans långt inlägg och jag skulle kunna skriva hur mycket till som helst men jag tror jag ska lägga punkt här.

 

Advertisements