Jag vet att jag har skrivit om det förut men tanken lämnar mig inte så här kommer det igen. När gör jag beslut utgående från in självkännedom och när använder jag det som en bortförklaring? Hur ska jag veta? Hur ska jag göra för att det ska bli rätt?
För mig verkar det vara långsamma förändringar som är det som funkar, men dessa är ju så otillfredsställande för man märker ju inte av att något förändras eller förbättras. Det hänger väl i stort ihop med att jag har två lägen; antingen ska saken funderas över i en halv evighet innan jag bestämmer mig, eller, så ska det ske NU, GENAST, för jag har tagit ett beslut. Det finns liksom inget mitt i mellan läge för mig. Och jag tror att det är en delorsak i varför “det är bara att bestämma sig”-mentaliteten gör mig så jävla arg!
“Det är bara att bestämma sig” signalerar en direkt förändring och i förlängning ett direkt resultat, så som jag uppfattar det. Men när det kommer till verkligheten så kommer resultaten så långt efter att “man bestämt sig” så det känns som att det inte finns någon koppling mellan dem. (utöver det så känns “det är bara att bestämma sig”-mentaliteten nästan som en härskarmetod och förminskande!)
Jag kommer nog inte sluta älta detta med självkännedom vs. bortförklaringar för det känns som att jag aldrig hittar klarhet i frågan, jag får aldrig fram ett svar till mina egna frågor, så det jag kan göra är att jobba på min egen medvetenhet i hur jag själv fungerar.. antar jag..